haugianerne etter hauges død i 1824 : presentert av edvard sverdrup

 

– i boken : «Hauge och Haugianismen», av L. Dahle & Edv. Sverdrup. Översättning från förf. manuskript. Av Thure A.J. Carlson. Jönköping/Stockholm 1925. Svenska Alliansmissionens Förlag.

 

– s. 173 – 179 :

 

Redan förut ha vi tillfälligtvis omtalat väckelsens fortsättning efter Hauge.

Och den kom verkligen att fortsätta, ja, efter någon tid började den att skjuta nya, kraftiga skott, ehuru den store lekmannen var bortgången.

Alt det gick så, berodde, mänskligt talat, på tvenne omständigheter. För det första hade Guds ord blivit nedmyllat så djupt i det norska folkets hjärta, att, när den rätta groningstiden kom, måste det spira upp på nytt. Och för det andra hade det, såsom vi redan sett, omkring Hauge vuxit en skara män, vilka blevo Guds trofasta vittnen och Hauges medarbetare, och vilka snart bidrogo lika mycket som denne själv till att framkalla det nya livet. Och i fortsättningen, efter Hauges död, förökades ständigt antalet av dem, som kommo till liv i Gud och som vidare utvecklade den kraftiga lekmannaverksamhet, vilken hade börjat genom Hauge och hans första medarbetare.

Liksom Hans Nielsen Hauge var en stor Guds gåva till Norges folk, var detta också fallet med den långa kedja av män, vilka utan någon annan kallelse än Andens inre maning och utan någon annan lön än glädjen av att få verka Guds verk fortsatte Hauges arbete.

Det är klart, att Hauges bortgång måste kännas som en stor förlust och framkalla smärtsam sak­nad hos hans vänner. Men å andra sidan hade Hauges hälsa under de senare åren ej tillåtit ho­nom att resa omkring för att fortsätta väckelse­arbetet och styrka de troende. Detta arbete hade redan före hans död måst utföras av hans vänner.

Därför medförde Hauges bortgång ej något uppe­håll i väckelsens gång. Den fortsattes i Hauges ande efter de redan uppdragna linjerna av sådana män som John Haugvaldstad, som vi förut om­talat, den saktmodige och betänksamme Jens Jonsgaard, den livlige och eldige men karaktärsfaste och begåvade Lars Tjödlingen, morfar till den kände missionssekreterare Lars Dahle, och den mera stränge Daniel Arnesen.

Lars Tjödlingen var en kärleksfull natur. Han och D. Arnesen vandrade ofta tillsammans under det de förkunnade Guds ord och synas till en viss grad ha kompletterat varandra. Enligt vad Bang berättar, Iär sålunda Hauge ha sagt, att Lars Tjödlingen borde gå före och locka på fåren och Daniel Arnesen komma efter med piskan. Om Arnesen säger för övrigt Bang, att han var en av de mest verksamma lekmannapredikanter, som Norge har haft. Men förutom de få, som här äro nämnda, var det en hel rad män, vilka såsom Herrens trogna vittnen fortsatte Hauges arbete bland Norges folk.

Efter som åren gingo, dogo emellertid de flesta av dem, som hade utgjort den närmaste vänkretsen omkring Hauge. Men den livets ström, som han hade fått vara ett redskap att framkalla, stannade lika litet vid deras död som vid Hauges bortgång. Tvärtom började på 1830-talet en ny blomstringstid för lekmannaverksamheten och en väckelse över landet. Vi möta nu sådana namn som Elling Eielsen från Voss och Anders Haave från Söndfjord.

Elling Eielsen var en oförfärad man med gåvan att gripa och väcka, men han var även kantig och styvsint. Han utsträckte sina resor ej blott över Norge utan även till Danmark, varest han en tid satt i fängelse för att han förkunnade Guds ord. Ett par tilldragelser från Eielsens reseliv visa, huru man nu åtminstone delvis såg på lekmanna­verksamheten med andra ögon än förr.

Under ett uppehåll i Trondhjem sammanträffade han med biskop Bugge, som tyckte om den djärve mannen. Då lekmannen skulle resa vidare för att förkunna Guds ord, frågade biskopen honom, om han hade överlåtit hela sitt hjärta åt Kristus. Och då biskopen fick ja till svar på den frågan, fort­satte han : “Så gå då i Guds namn ! Om så alla präster sätta sig emot dig, ja, om så jag själv vände mig mot dig, så gå du i alla fall i Guds namn !“

Vid ett senare tillfälle var Eielsen i Kristianssand, varest biskop Sigwardt var tillstädes på ett av hans möten. Då Eielsen hade talat, reste sig bi­skopen och sade, att Eidems predikan var hjärt­lig och i enlighet med Guds ord, och han bad, att Gud ville välsigna det som talats liksom även Eidems framtida verksamhet.

Eielsen var dock en orolig ande, för vilken fäderneslandet blev för trångt. Han reste därför 1839 till Amerika och grundade där det äldsta norska kyrkosamfundet, som han kallade “Den evangelisk-lutherska kyrkan». Sedan han gjort ett besök i hemlandet på 60-talet och verkat där med sin gamla kraft, återvände han till Amerika, varest han dog i januari 1883. Vid hans grav sades det bl. a. : “En ära skall aldrig kunna bortrövas från Eielsens minne, och det är, att han be­varade den gamla malmen i lekmannaförkunnelsen från H. N. Hauges dagar. Denna den norska lek­mannaverksamhetens heder och berömmelse skall bli det även på den dagen, då allt människoverks hö och strå förtäres i reningseldens lågor, det nämnligen, att den städse trofast höll fast vid den lutherska barnatron och var den tillgiven av allt hjärta“.

Såsom redan tidigare blivit omtalat var det nära nog en livsfråga för Haugianismen, om den skulle undgå faran att hårdna till en bunden lagriktning, eller den skulle helt och fullt frigöras till förståelse och obetingad förkunnelse av den oförskyllda frälsningen genom Guds nåd i Jesus Kridtus.

Att det senare skedde, berodde i hög grad på lekmannapredikanten Anders Nilsen Haave. Det är betecknande, att den haugianska rörelsen både i sin början, fortsättning och vidare utveckling helt och hållet är en lekmannarörelse. Den är en frukt av den Andens vind, som blåser vart den vill, och som, när Kristi evangelium blir glömt på höjderna, kan framkalla nytt liv från folkdjupet.

Men onekligen är det en skam för Norge’s lagliga prästerskap, att den största livs-rørelse (livsbevegelse/red.), som har övergått Norges kyrka, icke har utgått från densamma och ej heller därifrån har mottagit någon nämnvärd påverkan.

Anders (Nielsen/red.) Haave från Naustdal i Söndfjord hörde till den generation av lekmannapredikanter, som vi nyss omnämnt. Aven hans väckelsetid infaller under 1830-talet. Han var av naturen livlig, hade lätt för att komma i samtal med människor och omtalas såsom en både från formens och inne­hållets synpunkt ypperlig folktalare. Genom sitt kristliga allvar vann han vännernas tillgivenhet och genom sitt klara, lugna sätt att tala förmådde han både att överbevisa och vägleda.

Näst efter Hauge själv torde han vara den mest apostoliska gestalten bland det förra århundradets norska lekmän, och därjämte var han den, som näst efter Hauge varit den mest outtröttlige att vandra omkring med Guds ord. Under hela 17 år, 1836—53, färdades han flera gånger till fots genom hela Norge och besökte nästan var enda bygd.

Under denna sin verksamhet som Guds ords förkunnare kom han så småningom till klarhet om, att hans förkunnelse led av den ensidigheten, att medan han starkt betonade omvändelsens nöd­vändighet, fick ordet om rättfärdiggörelsen genom tron ej sin fulla klarhet eller styrka. Så snart han fick syn på detta, började han att med glädje och kraft förkunna den oförskyllda frälsningen genom Jesus Kristus. För Haugianismens vidare utveckling och för hela Norges kristliga liv blev det av den allra största betydelse, att han vann så gott som hela rörelsen för den nya och klarare syn, som han själv kommit fram till.

År 1840 skrev han ett brev till vännerna om rättfärdiggörelsen och detta brev kom att i denna fråga verka alldeles särskilt upplysande och avgörande.

Därmed hade den haugianska väckelsen nått fram till höjdpunkten av kristlig klarhet och sanningsmedvetande, och den flödade under denna tid genom Norges land såsom en helig älv med levande vattenströmmar.

 

Stengt for kommentarer.